Solens första strålar håller på att omfamna de nyvakna skyskraporna som sträcker sig mot en klarblå himmel. Skyskrapor i staden där alla drömmar går i uppfyllelse. Skyskrapor med fler våningar än vad det finns fingrar på mina händer. Där sitter jag, i ena hörnet av ett fönster som sträcker sig från det kalla klinkergolvet till det vitmålade taket av lägenheten. Klockan är fem och man hör de smått morgon irriterade bilisterna skrika och tuta på gatan nedanför. Under flera dygn hade dagens första timmar sett ut på detta vis. Sömnlösa nätter, onyktra av oro och destruktiva tankar som sprids som en dos anestesi i kroppen. Bedövande, men inte lugnande på det sättet. Värken mot tinningen och den oformliga klumpen i magen försvinner under några klockslag, men förståndet finns där. Det river och skrapar mot insidan av skallen och jag kan höra rösten. Den som fick mig att vara denna svaga varelse. Hans röst.